I väntan på en vidröring

sparkat har jag länge nog

sprungit ännu längre.

längtat sen jag föddes

och drömt ett tag.

och nu har jag lagt mig ner

för att invänta

en kyss i mitt hår.

Han som räknat mina strån

vet varje böjelse

känner varje bångstyrig lock 

och rätat ut en del.

Han skall kyssa mig 

och säga "be blessed, my Queen!"

så har han lovat.

sen ska vi dansa

och jag ska vara fem igen

no fear, no fear, no fear

(begrav ironin och strunta i att du har slitna skor)

Nobody is looking

Dance!

You´ve been kissed by a King!

Väntan på nattsvart och morgonrött

Färgen nattsvart är ingen favorit. Sällan önskas den bli själens färg ens för en stund. Men just idag önskar jag innerligt att solnedgången inte skulle ta så lång tid på sig. Kan dagens sol inte bara försvinna bakom horisonten i ett ögonblick utan att paletten av ljusrosa, ljusblått, mörklila och mörkblått måste målas med långsamma penseldrag? Då skulle jag äntligen få mitt nattsvarta och med realistisk förväntan förbereda mig för solen som går upp i all sin kraft!

I en tågkupé

som var ett närtåg, som borde ha varit ett tidigare tåg, som kanske var en boskapsvagn åt en schäfer upp en labrador som just glufsat i sig en pudel för att han gillade korv mera än hundar.

Så kan det gå, när inte haspen är på.

En pärla i storm

Om det stormar. Ja, om det stormar så att du känner öronvärken återkomma, musklerna förtvina och vindriktningen försvinna upp i en tornado. Har man då ett val? Jag menar på riktigt, kan man välja vart man vill föras? Kanske, om man lyssnat på stormvarningen? Kanske, om man inte gett sig med i striden? Kanske, om man hellre vill dö? Men om man vill låta livet leda och leva livet trots att det stormar så att du inte hör, ser eller förmår välja...

Arma, förbannade dagar, låt det storma! 

Jag litar på dig.

... och i denna öronbedövande storm fattar jag att en pärla tagit form. En pärla som vet att vindarna bär och att stormar stärker dig och inte vill dig illa utan varsamt har format dig,

länge länge.

Vilken vishet från honom som håller stormarna i sin hand...

Glad påsk!

Walk hand in hand with God

Ilska, vrede, utbrott. Stress, stress, stress!!! Detta är inte Galaterbrevets beskrivning av andens frukter. Jag har länge varit medveten om att jag inte lever som jag borde men vad gör en ekorre som springer i ett hjul i sin bur? Jo, han fortsätter springa tills han dör eller så faller han och får en chans att fortsätta springa i hjulet eller hoppa av. Jag tror jag äntligen har nått punkten, för 115:e gången, där jag väljer att hoppa av. Vad fick mig till detta? 1) en resa till världens stressigaste stad, NYC, som visade sig vara den underbaraste upplevelse på länge, för Jesus var vår researrangör 2) ett vredesutbrott över två kära bröder i Kristus 3) Guds allmakt som rensar bort i min överfulla kalender 4) resignation inför Guds godhet och avsmak för min egen dumhet.

Så här sitter jag nu. Det regnar ute. Jag orkar inte duscha. Längtar efter att få fara på promenad med Herren och våga njuta av det. Under tiden lyssnar jag på musik, skriver förstrött och hämtar kraft från Källan.

Bortslarvat X 3

Ibland är det oerhört skönt att höra om andra som gjort bort sig, det liksom lättar på prestationstrycket och perfektionismsträvandena. Jag tänkte dela med mig av tre episoder som ger dig tillfälle att om inte bli fri från krav, åtminstone känna dig lite bättre än jag. Det hela började med en lång vinter av 24/7 outreach och 24/7 pro-graduskrivande. Detta långa kaos och denna intensiva arbetsperiod tog slut här förra tisdagen. Examen, yes! Och här inleddes period, Lost.

1) Min trogna vän, min hjärna, mitt minne. Kalendern med stort K kunde inte hittas förr förra veckan. När den inte var på jobbet, hoppades jag den var hemma, när den inte var hemma hoppades jag att den kanske ändå var på jobbet under någon pappershög. När den inte var på jobbet hoppades jag den låg hemma under några kläder eller mellan soffkuddarna. Men icke sa Nicke. Kalendern med stort K, min vän, min hjärna, mitt minne var bortslarvad. Pinsamt, irriterande och hjälplöst. Till sist kom jag på en nödlösning och började använda Dagens lösen som kalender. Inbillade mig att den är ju minst sagt lika bra med bibelverser för varje dag. Mellan verserna började jag då skriva in luchträffar, kvällsprogram, telefonnumror, e-postadresser, und so weiter.

2) Så denna vecka när jag snabbt skulle lyfta pengar inför en intervjulunch, kunde jag inte hitta mitt bankkort. Mitt bankkort. Come on. Det finns alltid i min börs. Det borde alltid finnas i min börs. Jag började anta att någon lömsk tjuv hade stulit först min Kalender och sen även mitt bankkort... Eller att det var de vilda kusinbarnen som slarvat bort den sist de städade min väska... Hur som haver, inget bankkort. Inga pengar.

3) Och så i fredags. Trött i hågen kommer jag till arbetet och inga nycklar. INGA NYCKLAR. Denna gång lät jag bli att fundera över var de befann sig eller vem som tagit dem, jag bara visste att JAG lämnat dem hemma.

Nåja, tack och lov är storyn inte såhär dyster. Jag älskar berättelser med lyckliga slut och i synnerhet real-life stories. Nycklarna hade jag lämnat hemma så de fick jag samma dag. Bankkortet hade bankautomaten ätit upp efter att jag lämnat det kvar i maskinen och kalendern hade jag ställt in i min bokhylla bland alla andra gamla kalendrar. Minns inte när, minns inte varför och om jag någonsin själv lagt den där... Men, slutet gott, allting gott!